Allt kan vara slut på en sekund

Därför lever vi idag

Igår sörjde vi Kristian, han kommer vara med oss länge.

Idag påminns vi om att det kan ta slut snabbare än så.

Vi som bor i Uppsala hade en svart Onsdag.

En 43årig mamma med sina tre barn krockade med en lastbil på en liten väg nära oss.

Kanske vet jag vem hon var?

En pappa släppte för ett ögonblick taget om barnvagnen. En bältad tvååring rullade ner i Fyrisån. 

Enligt tidningarna klarade sig lillen hyfsat.

Jag vet tack och lov inte längre exakt vilka skador han kan ha fått.

Jag vet inte heller hur barnen i baksätet mår.

Mina tankar går självklart till anhöriga men också till mina gamla kollegor på CIVA.

Jag har själv varit med i många år.

Kommit hem med bilder jag inte vill minnas.

Slitit med att disponera resurser som i katastroflägen oftast bygger på att personalen stannar kvar på övertid för att bästa vård ska kunna ges.

Man vill inte ta hand om en familj där mamman kommer saknas för alltid. 

Man vill inte veta hur ett barn ser ut som krockat med en lastbil.

Man vill inte möta blicken på pappan som ser sitt barn i sjukhussäng efter att ha släppt fokus en sekund.

Men när man är i händelsernas mitt räcker adrenalinet för att vårda.

När man kommer hem är kraften slut, egna familjen får ta det som finns kvar.

I mitt fall en irriterad mamma som ville kramas men inte orkade med bestyren som väntade innanför dörren.

Det pratas mycket om vården. Pengar, resurser.

Löner.

Hur mycket är du villig att betala sjuksköterskan som räddar livet på ditt barn.

Hur mycket lön är hon värd?

Ska hon få betalt för sina år som hon utbildat sig. Eller räcker det med att hon, eller han får känna sig värdefull?

Återhämtning?

Hur trött kan du acceptera att sjuksköterskan som tar hand om ditt barn är?

Kan man jämföra en dag på ett stressigt kontor där datorn har hängt sig och arbetet gått förlorat med en dag på en intensivvårdavdelning. 

Där man förutom drunkningstillbudet på en tvååring, en mamma som avlider och tre krockskadade barn ska räcka till för alla de andra som ligger på avdelningen, just för att de är intensivt sjuka.

Är det rimligt att kräva att personalen ska arbeta 6 dagar i veckan som Akademiska ville genomföra i våras. Dag som natt, om vart annat.

Arbetstidsmodellerna var för dyra. Vårdpersonalen måste utnyttjas mer effektivt.

Ni hör ju själva. Det är orimligt.

Vardagshjältar är de alla fall. Alla som orkar, ett tag till, att arbeta i det fördolda.

Med en sjukhusledning som tror att erfaren personal kan bytas mot ny i ett nafs.

Jag då. 

Som lämnat. Det skrev jag ju i går. Och sorterar barnkläder med paljetter på min nyvunna fritid.

Jag orkar ta till mig känslorna och känner kärleken till mina barn extra starkt en dag som denna.

Vi gjorde fredagsmys på en torsdag.

Tacos, och så skickade jag inte tillbaka filmen jag glömt avbeställa utan bäddade ner mina älsklingar i soffan under en filt. Nära, nära så jag fick krama dem ända till filmen tagit slut.