Ett år är mycket
I alla fall när man är 5 år.
Vår lilla skatt har haft en fantastisk förskola som förmått ge henne allt som ett litet barn behöver i form av utveckling och kärlek när vi varit på jobbet.
Hela semestern har hon pratat om sina kompisar och fröknar och att hon längtar dit.
När det äntligen var dags att komma tillbaka efter sommarlovet blev besvikelsen för henne lika stor som längtan varit under sommaren.
Inget var sig likt.
Kompisarna hade slutat och börjat på 6 års, grupperna var omorganiserade och hon skulle nu dela uppmärksamheten med blöjbarn i ettårsåldern som skolades in. En pojke slogs och hon var rädd för honom. När favoritfröken dessutom skulle sluta och ta med sig en av de få vännerna hon hade kvar var katastrofen ett faktum. Kvar fanns bara Tindra och en flicka till i hennes ålder.
Mammahjärtat värkte när jag fick lämna henne gråtande på en förskola som inte längre kunde tillgodose hennes behov av utveckling och stimulans.
Med panik började jag ringa runt till alla telefoner som tänkas kunde. Barnomsorgsansvariga, rektorer, platskoordinatorer och dagischefer.
Trägen vinner och i dag ringde en vänlig röst och erbjöd Tindra plats på 6års. Man har ju rätt att låta sitt barn gå 3 terminer på förskolan och pedagogerna hade efter överläggning tyckt att det var bättre att hon började redan nu. Att bli en del i gruppen är svårare mitt i läsåret.
Så idag blev det bestämt att hon börjar i morgon.
I MORGON!!!
Vår lilla älskling.
Hon har ju inte tränat att klara nr 2 själv utan att ropa färdig. Hon har inte varit på förberedande studiebesök under våren och hon kommer att vara yngst. Inte äldst.
Om hon anses skolmogen till våren får hon börja ettan ett år tidigare. Fantastiskt när man är 18 år och vunnit ett år. Men nu känns det lite som vi bestulit henne ett år av barndomen.
Kanske jag som är blödig.
Hon är överlycklig.
Kunde inte somna i kväll och längtar ivrigt efter att få börja skolan.
Tänk om vi vetat i morse att det var vår sista sovmorgon.
Inget mer släntra in kl 11 efter mysfrukost.
Nu börjar allvaret för vår lilla tjej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar