tisdag 29 oktober 2013

Sindy Sherman

Konst jag minns

Jag vill inte kalla mig speciellt kulturell. 
Går sällan på konstutställningar (fast jag skulle vilja), skolkade från min konstvetenskap när jag var utbytesstudent på 80 talet och kommer inte riktigt i håg vad jag sett och av vem.

Det finns dock några få undantag.
Och om man tar bort Picasso och Matisse på rivieran, Monet i Paris och Gaudi på ngn föreläsning jag hamnade på av en slump kan jag inte säga att jag har speciellt många minnen från utställningar jag sett före min 20 års dag.
Med ETT stort undantag.

Vi reste runt i Europa. Jag följde med familjen och kan inte ha varit mer än 16. 
Tror vi hamnade på ett museum i Basel. Min morbror JanErik guidade och Sindy Sheman ställde ut.
Hon måste ha varit ung och ny då.

Minns äcklet.
En föruttnad fot, festplats där deltagarna dött och blivit liggande. Flugor och misär. Spyor och blod.
Stora detaljrika foton med henne, konstnären, med på ett hörn i de flesta.

Hon har vuxit sedan dess. Finns nog representerad på de flesta moderna konstmuseum.
Nu har hon en stor utställning på Moderna i Stockholm.
Äckligare än någonsin.
Jag nöjer mig med att visa en diskho i förstoring som möglat igen..

Konstigt det där med snusk konst.
Varför man mins?
Kommer i håg småkusinerna på Lousiana där en installation föreställde en person som lade en bajskorv genom hela rummet. Så roligt de hade.
Eller när jag bodde i London och unga konstnärer ställde ut på Tate (tror jag). Groteska foton där fotografens alkoholiserade mamma spydde blod i en genomsmutsig toalettstol.

Varför kan jag inte komma ihåg viktigare bilder? 
Sådant som jag faktiskt skulle kunna ha lite nytta av eller åtminstone briljera med. 
Som Sveriges Kungar eller ngt annat..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar